Viktmatematik

Jahaja, -2,1 kg på en vecka liksom. Johojo, här går det undan ska ni veta.

Jag har dessutom räknat ut att om det här fortsätter i samma snabba takt så kommer jag framåt våren att väga lika lite som min fru vilket onekligen skulle överraska både henne och mig kan jag tänka. Nu låter ju det scenariot lite för sensationellt faktiskt, så jag fortsatte att räkna och kom till min förvåning fram till att min matchvikt i höst skulle vara ca 18 kilo, och redan före jul skulle jag tydligen helt sluta att existera vilket vore oerhört snopet med tanke på hur mycket jag kämpat och stått i.

Så någonting är fel i beräkningarna, det är jag helt säker på. Och den naturliga frågan är ju då vad jag egentligen har blivit av med, och som väger 2,1 kg? En teori jag hade var själen, men den väger bara 21 gram har jag hört och dessutom tror jag att jag har den kvar. En annan mer rimlig teori skulle kunna vara att själva livslusten hos en människa väger exakt 2,1 kg vilket faktiskt verkar stämma, för den har definitivt lämnat min kropp.

Det här skulle i så fall innebära att jag inte gått ned någonting alls egentligen, åtminstone inte fysiskt. Det resonemanget stämmer också in på den totala avsaknaden av andra godartade biverkningar som man förväntas drabbas av vid en eventuell viktminskning, som till exempel att sluta snarka. För med tanke på den inte så jättespeciellt kärleksfulla blicken jag fick av lilla frugan i morse så verkar jag inte ha slutat med det riktigt än.

Så summa summarum: Jag har alltså tappat livslusten, min fru är surare än någonsin, det är 40 minus ute och efter intervallträningen ska jag laga grönsakssoppa. Hur har ni det?